Min värsta tid som mamma är nu.

Alltid går man och känner efter själv hur man mår och är rädd för olika krämpor.

När då ens egna barn blir sjukt känns det som en dröm.

En overklig mardröm.
Jag bara önskar att jag ska vakna upp och allting är som det alltid varit.

Mitt barn är som alla andra barn. Hon har lite feber ibland och nån förkylning då och då.

Fast nu har hon drabbats av kawasaki.
En autoimun sjukdom som angriper kärlen.
6 barn av 100 000 får det.
Det finns inga tester som säger att det är denna sjukdom utan läkarna går efter symtom och allt tyder på detta.

För att bli bättre har hon fått imunglobeliner.
Något slags antikroppar som framställs av andra människors blod.
Detta gör henne bättre men varför det funkar vet ingen.

Hon blev bättre och allt kändes så bra igår förmiddag.

Sen blev hon sämre. Biverkningarna ger irritation på hjärnhinnan.

Allt bara snurrade i huvudet och jag ville bara spy av ångest.

Denna totala maktlösa känsla.
Att se sin glada pigga tjej ligga helt utslagen.
Fast idag är det bättre.

Fortsätter det vara bättre får vi åka hem fast soffläge i minst 2 veckor.
Sen väntar hjärtundersökningar varannan vecka och blodförtunnande medicin.

För kawasaki kan sätta sig på hjärtat. I värsta fall.

Jag ska aldrig tvivla på min magkänsla igen. Alla trodde att det var en kraftig infektion och det är bara och vila,men jag hade en dålig känsla.

Hunden betedde sig knepigt omkring henne och försökte slicka på henne hela tiden.
Djur känner nog på sig att något var galet.
Nu är det bara denna hemska väntan…

Malin

Advertisements