Det finns några stunder under mina 9 år som mamma som jag tänker tillbaka på med en obehaglig rysning.

Nässelutslag vid 2 månader,vattkoppor(helt vidrigt) och kraschen in i mormors köksdörr så blodet sprutade.

Inatt kommer jag aldrig glömma.

Leia har haft klåda och väldigt hög feber. Vid 1 tiden inatt vaknade jag av att hon sitter och skriker. När jag sprang fram märker jag att jag inte får någon kontakt med henne. Hon stirrar åt olika håll,skriker och fäktas.

Hon kände inte igen mig!

Jag blev jätterädd och fick en gnutta panik. Ringer hennes pappa som är läkare som yrvaket mumlar att det inte är någon fara. Är ganska vanligt att man yrar vid hög feber. Ja kanske det,men det har aldrig hänt mig innan.

Jag har svårt att vara den stabila typen som tänker att det bara är lite feber,eller oj då jaja det blir nog snart bättre.

Kände mig som ensamma mamman.

Jag känner mig så maktlös.Jag vill bara ta bort det onda med en kram.

Idag är det lite bättre,fortfarande feber men idag har hon iallafall fått i sig lite mat och vätska.

Efter lidande kommer tålamod/ Mallan

Advertisements