Jag städar på en öppen psykiatrisk mottagning.

Ett år innan jag började städa där drabbades jag av en svår depression och gick dit som patient och fick jättefin hjälp av en kurator där.

Jag var lessen,min självkänsla var i botten,hade ett katastrof förhållande med en skitkille osv..

Så det var ju trevligt när vi stötte på varann ett år senare..På jobbet!!

Sedan jag började för ca 2 månader sedan har hon gett mig 2 dikter,klappat mig på kinden,sagt otaliga gånger hur fantastiskt duktig jag är och hur otroligt uppskattad jag är.

Hon har gått och slängt mina sopsäckar åt mig,bjudit på godis och en liten klapp till..

Hon är jättesnäll och jääätttteeemysig men..LÅT MIG VA!!!

Idag var hennes sista dag,hon har fått en ny tjänst i la stada.. Jippiee!!!

Så idag fick jag dessutom inte en utan två jättekramar(tänkte bara på hur hennes hand kände min härliga ryggsvett under tiden) och ett tal om hur otroligt underbart det varit att lära känna mig.

Så nu funderar jag? Varför är hon på detta viset? Är jag så himla underbar att lära känna? Nej,det tror jag inte.

Är detta ett sätt att behandla folk som varit deprimerade/sjuka?

Denna överdrivna dos av smicker och lovord..

Det har verkligen varit extremt. Häromdagen sa hon hur jätte smart jag var som hade satt en plastpåse på cykelsadeln för att slippa regn.

Känns lite som när man var liten och målade en teckning med 2 streck på och visade upp.

-Åhh va du är duktig,så vackert,det kommer bli en konstnär av dig en vacker dag!

Nej,det är två streck din idiot!!

Jag blir lite provocerad av denna kurator iaf.

Samtidigt som jag känner mig elak. Fast nu är det över.

Även för min syster som fick sin pojk igår!

Över 4000 g är ingen lek att klämma ut så all cred till henne.

Så idag firar jag min första fredag som moster.

Trevlig helg/Malin

Advertisements