Det är så obeskrivbart gött att vara 30 bast.

Inte för en sekund avundas jag de hormonstinna tonåringar vars nunor jag möter på stan, vars oro jag läser om i bloggar eller vars bekräftelsesökande Instagram-stream jag blir matad med.

Inte heller suktar jag efter the twenty-somethings innerstadslivsstil med blöta kvällar på Yaki-Da, trendriktiga outfits á la mix av Emmaus / Dagmar / Acne / valfri japansk up-and-coming designer , lösa ligg eller vikten av att känna trummisen i typ..Graveyard.

Jag är totalt osugen att bli grisfull varje helg, prata om vem som spelade vad på The Bands bootleg-skiva 1978 ( VIKTIGT!! ), gå på massa fräcka! events och om sanningen ska fram så är jag oftast ganska opepp på att träffa fölk överhuvudtaget ( tidigare klarade jag inte aaaaav att vara själv och fyllde varje sekund av dagen med sällskap, så jag antar att jag har fyllt min kvot för ett tag ) , trots att jag är en mästare på det sociala spelet och kan prata upp en sten.

Jag känner mig helt enkelt ganska trygg i mig själv, för det mesta. Jag vet att jag är stark, omtänksam, modig och rätt så sköj. Självklart så är även jag osäker och orolig över en hel massa vardagliga och icke så vardagliga ting. Självkänslan och självförtroendet kan vackla. Men skillnaden, om man jämför med dagsläget tio år tillbaka är milsvid. Och det, är jag jävligt tacksam för.

Så, om det suger nu…Jobba lite på´t, håll ut och ge det lite tid. Shit will get better. Det lovar jag.

 

Över och ut // Mvh Stolt bärare av fleece-tröja och hängivet fan av att bara stirra i taket

 

Dea – early 20´s

IMG_3060

Advertisements